”Konungen är död! – Leve Konungen!”

Utropet efter en kungs död visar dubbelheten i ­monarkens död och begravning. Regenten är död – men kunga­ämbetet lever vidare. I alla tider har maktöverföringen varit viktig och väl synlig i ceremonierna.

Storslagna sorgeprocessioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det har varit viktigt för att manifestera monarkins makt, begravningen är ingen privat angelägenhet.

– Kungliga begravningar var historiskt kanaler för politisk propaganda precis som alla kungliga ceremonier. De användes för att ge legitimitet åt överheten, inte till de kungliga individerna utan till det kungliga ämbetet, säger Malin Grundberg, museichef för Livrustkammaren.

Begravningarna har skiftat i utformning genom seklerna och speglar alltid den tid då de äger rum. Samtidigt ligger det i ceremoniernas natur att vara ålderdomliga. Allteftersom har de förenklats. Under 1900-talet har fler utländska gäster deltagit och inslaget av maktmanifestation har minskat, viktigare har blivit att ge uttryck för familjeband och relationer.

Det svenska arvriket börjar med Gustav Vasa. Han etablerade Vasaätten som en kunglig dynasti som regerade ett enat svenskt kungadöme och han ville själv skapa sitt eftermäle. Han dikterade en krönika, som blev grunden för hans begravningstal.

Gustav Vasas begravning 1560 blev en manifestation av förändringen från valrike till arvrike. Aldrig förr hade man varit med om något så ståtligt och praktfullt. För första gången kunde man se en lång högtidlig procession av det slag som fanns på kontinenten: sörjande i fotsida dräkter, hästar täckta av svarta schabrak (sadelunderlägg), riksbanér, landskapsfanor, regalier och en symbolisk ryttare i gyllene rustning.

Förr skedde ofta begravningen långt efter dödsfallet, för Gustav Vasa tog det tre månader. Kungen hade själv bestämt att han skulle begravas tillsammans med sina båda tidigare avlidna drottningar. De fick då flyttas från Storkyrkan i Stockholm till Uppsala domkyrka som kungen hade valt till sin sista viloplats, inte minst för att det var landets främsta helgedom. Tre dagar tog marschen från Stockholm till Uppsala.

I begravningståget fanns kungen och drottningarna i sina kistor men även som naturtroget avbildade vaxdockor liggande på en bår klädda i svart sammet och guld och med regalierna. Kungens krönta hjälm bars på en stång.

I processionerna gick representanter för olika delar av samhället. De här processionerna växte sedan i omfång, Gustav II Adolfs död gav upphov till fyra sorgetåg. Den största processionen var den efter Karl X Gustavs död 1660.

Framför kistan som en symbol för evig kungamakt, red en så kallad kyritsryttare, medan livhästen, kungens egen häst, leddes bakom kistan som en påminnelse om den döde.

Med i processionen under 15-och 1600-talen fanns också särskilda begravningsregalier som tillverkades under tiden mellan dödsfallet och begravningen. Sista gången sådana gjordes var till Karl X Gustav, 1660. Sedan bestämdes att det blev för dyrt, 1/6 av statsbudgeten gick åt till den begravningen.

Den som studerar de tryckta ceremonireglerna från Gustav VI Adolfs begravning 1973 och jämför med beskrivningar av Gustav Vasas begravning 1560 ser att traditionen hållits levande i mer än 400 år. Vissa givna symboler och handlingar uttrycker kontinuitet.

Med drottning Louises begravning 1965 kunde alla landets invånare för första gången i rörlig bild följa ceremonin under en timmes direktsändning. Åtta år senare beräknades mer än 200 miljoner tv-tittare i Europa kunna följa Gustaf VI Adolfs sista färd.

Kungahuset idag – stark tradition

Hovet vill inte uttala sig om kommande begravningar, men det finns en planering för dödsfall i kungafamiljen. Tanken är att vara traditionsbunden och titta bakåt, men också samtidigt vara med sin tid.

När någon i kungafamiljen avlider finns det ett enormt allmänintresse. Det rör hela svenska folket och även andra utanför landet. Det säger Margareta Thorgren som är informationschef vid hovet.

Det finns en beredskap för att det kan inträffa olika dödsfall.

– Självklart har vi en gemensam planering som vi kontinuerligt uppdaterar för statschef, blivande statschef och andra familjemedlemmar.

Det är snart femtio år sedan Sverige senast begravde en statschef, dåvarande kung Gustaf VI Adolf dog 1973, nästan 91 år gammal.

– Vi tittar bakåt, det finns en stark tradition runt alla de stora händelserna som bröllop, dop och begravningar, den bär vi alltid med oss. Det finns dokumentation runt tidigare dödsfall, när det gäller de officiella delarna och när vi pratar statschefer. Men vi tittar också framåt så att vi är à jour med tiden.

Det är en väldigt liten grupp inom hovmarskalksämbetet som planerar och uppdaterar listor över vilka som ska bjudas in, vem som gör vad, hur flaggor ska skötas och alla andra detaljer.

När prins Philip nyligen begravdes i Windsor Castle var det ett tillfälle för det svenska hovet att se hur det brittiska hovet hanterar olika saker.

– Vi tittar på det och drar olika slutsatser. Det är ett stort ansvar för att många berörs av ett dödsfall i den kungliga familjen på många olika sätt. Är det en statschef, ska en ny statschef tillträda, det är parallella delar, säger Margareta Thorgren.

Informationsavdelningens uppgift är att kommunicera själva händelsen. När man planerar vet man inte hur dödsfallet sker, om det är en olycka med ett omedelbart dödsfall eller i samband med sjukdom. Inför begravningen har man lite mer tid att fundera.

– Generellt vill vi i Sverige inte prata om döden, man kan planera i år för ett bröllop, men döden är lite mer tabu. Ändå är det rätt fint att planera även för det, konstaterar Margareta Thorgren.

Texter: Anna Fredriksson
Bild: Erik Lernestål/Livrustkammaren