”Min väns död lärde mig att ta vara på livet”

När programledaren Suzanne Axells bästa vän gick bort kom det som en chock. Sedan dess tänker hon på att tala om för nära och kära hur viktiga och fina de är – och på att glädjas åt allt gott.

I det populära tv-programmet Fråga Doktorn kan sådant som har med döden att göra komma upp då och då. 
– Vi blandar alla livets frågor: stora, svåra och lätta, säger programledaren Suzanne Axell. 
Under våren har det av naturliga skäl handlat mycket om coronaviruset, hur man kan skydda sig och göra det bästa av situationen. Programmet står alltid på tittarnas sida och avstår aldrig från att ta upp svåra ämnen. 
– Det var tuffa omgångar när vi tog upp reaktionerna efter svininfluensan, i samband med fibromyalgi och sömnsjukan bland annat. Tittarna vill ha svar och vi försöker ge så breda svar som möjligt.
Det har också kommit brev till redaktionen som handlat om självmord och där man fått gripa in direkt. 
– Men oftast är det ett rop på hjälp och där försöker vi göra det vi kan!
Redan tidigt fick Suzanne Axell en erfarenhet av döden som har präglat hennes syn på livet sedan dess. Suzanne och Åsa blev bästisar som tio-åringar och gjorde nästan allting ihop. Det var galna upptåg, skratt och massor av bubblig glädje. 

Åren gick och Suzanne utbildade sig till journalist medan Åsa försörjde sig på olika ströjobb. Drömmen om att få jobba med konst fanns, men hon tänkte att det finns det tid till. Sedan. Föga anade hon att sedan aldrig skulle komma. 28 år gammal drabbades hon av cancer. Men till Suzanne sa hon ingenting, hon mörkade sin sjukdom.
– Som unga vuxna hände det att vi inte hördes på ett tag, även om vårt vänskapsband var lika starkt. Rätt vad det var hörde Åsa av sig igen och då var det som om vi aldrig varit ifrån varandra, vi bara plockade upp samtalet där vi senast slutat. Jag märkte aldrig att hon var sjuk, hon berättade inte för mig. Det var en form av hudcancer som spritt sig. I efterhand tror jag att hon behövde ha någon i sitt liv som inte visste. Någon hon kunde vara som vanligt med, säger Suzanne.

En dag fick Suzanne ett märkligt meddelande på sin telefonsvarare. 
– Åsa hade försökt nå mig och pratade osammanhängande och sluddrigt. Jag fattade ingenting. Hon gick på morfin, men jag visste ju inte det… 
En vecka senare var Suzanne på väg hem till sina morföräldrar, de skulle fira trettondagen, när telefonen ringde. Det var Åsas faster som berättade att Åsa var död.
– Jag fick en chock och gick in i förnekelse. Det kunde inte vara sant! Men jag tog mig samman och åkte till mormor och morfar. De kände också Åsa, liksom min mamma och många vuxna släktingar, hos dem fann jag tröst. De chockades också av beskedet. Jag minns att jag stod vid fönstret hos mormor och såg snöflingor vackert singla ner över Stockholm och tänkte på allt vi delat. Åsas död lärde mig att man aldrig ska dröja med att säga till någon hur mycket man tycker om dem… det är Åsas arv till mig.

Dagarna gick som i ett töcken. Suzanne gick på bio och såg ”Beaches” och grät floder. Musiken och handlingen gick rakt in i hjärtat. Filmer var ett av många intressen de hade delat. Först nu förstod hon vidden av att Åsa var död, att de aldrig mer skulle ses. 
–  Jag tänker ofta på henne och hur vår relation skulle ha sett ut idag. Vi hade kunnat ha så mycket kul tillsammans.
Sorgen var tung att bära. Suzanne saknade sin vän enormt. 
– Hennes skratt, humor och värme. Åren innan hon gick bort hade hon träffat kärleken, en kvinna. Jag tror hon brottades mycket med det där, på den tiden var det inte så enkelt att ”komma ut” som lesbisk.

Efter begravningen tog vännerna initiativet till en träff på en restaurang i Gamla stan. Alla som tyckte om Åsa samlades, åt och höll tal. Det var en salig blandning av kamrater och mammor och andra som känt Åsa.
– Det blev ett fint och värdigt avslut. Jag tror att det är viktigt att stanna upp i sorgen och samlas och prata om den som dött, vad personen betytt. Åsa hade ett stort hjärta och hon var älskad av många. Man ska ha respekt för att det tar tid att läka sorg. Man ska inte bara ”rusa vidare”.

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren
 

Suzanne Axell
Ålder: 64
Familj: Sambon Jörgen, mamma Anita, syskonen Anne-Lie och Wictoria, katten Svans.
Gör: Journalist och programledare för ”Fråga doktorn” på SVT.
Musik som ska spelas på min begravning: ”Melba Moores ”This is it”, Shirley Basseys ”This is my life” och kanske The Beatles ”The long and winding road”. Det sammanfattar lite mitt liv.”*
* Citatet från Expressen