Husdjuren strax utanför kyrkogårdsmuren

Många har haft askan efter hunden eller katten stående i en urna på hyllan länge. Man kanske bor i lägenhet, eller så tänker man att man inte kommer att bo kvar i sitt hus hela livet, säger Simon Pirfält.

Han är kyrkogårdsarbetare i Harplinge-Steninge pastorat utanför Halmstad, förvaltningen som gjorde slag i saken när man märkte att det fanns en önskan om en begravningsplats för smådjur.

I höstas avsattes ett område ungefär 70 meter utanför kyrkogården.

Ytan är i nuläget inte så stor, men går att utöka.

– Det finns ingen gräsmatta som måste klippas, det tar inte lång tid för oss att sköta. Vi har sagt att en minnesplats får vara kvar i 10 år, ser vi att någon då fortfarande sköter om den, lämnar vi den orörd.

För några hundralappar får djurägaren, som ska vara församlingsmedlem, disponera och smycka ett område på 50 x 50 centimeter där husdjuret kan begravas.

Skötseln bekostas av församlingsverksamheten. Men faktureringen är något man gärna slipper.

– Kanske kommer man i framtiden att kunna skänka en summa till ett katthem istället, vi får se. Om någon djurägare känner ansvar för skötseln så kanske vi kan släppa det mer och mer, säger Simon Pirfält.

Harplinge-Steninge fick utmärkelsen Årets kyrkogårdsförvaltning, 2017. Här finns många träd och perenner och en biologisk mångfald. Vissa delar av kyrkogården får vara lite naturligare.

Andra förvaltningar hör av sig och vill veta mer om smådjursbegravningsplatsen och Simon är noga med att berätta att de allra flesta reaktioner från allmänheten varit positiva.

Men det var inte självklart för alla i kyrkorådet att det här är en uppgift för kyrkan, det krävdes några rundor.

– Det fanns en diskussion om att man förhöjer djurens status till människonivå. Men vi är noga med att man inte börjar blanda ihop det, vi har inte djur inne på kyrkogården. Vi har muren emellan, säger Simon Pirfält.

Frågan om att få ta hunden med sig in i himmelen är inte ny. Under yngre järnåldern brändes både djur och människor och det var vanligt att de sedan lades i samma grav. Men idag säger gällande lagstiftning att vi skiljer på begravningsplatser och krematorier för människor och djur.

– Jag är själv hundägare och har askan efter min förra hund kvar. Även om jag har förståelse för den som vill ha ett husdjur med sig i graven så har vi lagstiftningen att rätta oss efter, säger Jan-Olov Andersson, vd för SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Inga hundar ska heller rastas på begravningsplatser. Men är de kopplade så tycker Jan-Olov Andersson att de ska vara välkomna.

– En hund är ett stort sällskap för många äldre. När husse eller matte går bort är det djupt beklagligt om den som är kvar inte får ta med sig hunden till graven. Jag har känslan

av att de allra flesta begravningsplatser tillåter att hundar får följa med om de är kopplade och inte rastas.

På Falu pastorats kyrkogårdar är hundar välkomna att följa med som besökare, säger kyrkogårdschefen Karin Elofsson. Här ligger tre kyrkogårdar ganska tätt, mitt emellan två av dem finns en djurminneslund sedan år 2000.

– Det är vår mark och vi sköter den, men det är på uppdrag av Falu kommun som betalar. Gravsättningen gör ett djurkremationsbolag.

Text & Bild

Text: Anna Fredriksson
Foto: Signild H. Lingstam