Vapen – inte vilket arvegods som helst

När en person som ägt vapen avlider är det viktigt att som efterlevande hantera dessa korrekt. För vapen är inte vilket arvegods som helst, utan lyder under strikta lagar och regler. Men hur gör man för att göra rätt?

Jämtlänningen Mattias Eriksson har erfarenhet både av att ärva vapen och av att handla med vapen. Han har tidigare drivit en jaktbutik och har tagit emot och värderat ärvda vapen som anhöriga lämnat in.

Själv har han ärvt både sin farfars och sin morfars jaktvapen. Några var från 1930-talet.

– Morfar snarade ripor redan som 4-åring och levde hela sitt liv med jakt, ett intresse som spillde över på mig. Morfars vapen bar på levande minnen från en annan tid och jag är lite svag för gamla saker. Men sedan blev de stående och mest ett dåligt samvete. Jag ville inte göra mig av med dem trots att flera var av undermålig kvalitet och dåligt rengjorda, men till slut gick det mesta till skroten, säger Mattias Eriksson.

I jaktbutiken träffade han ofta änkor och andra efterlevande som ärvt vapen och som behövde hjälp. Det hände också att han åkte ut till dödsbon för att värdera vapen.

– Alla känner inte till att man har max ett år på sig att göra sig av med ärvda vapen, alternativt ta över dem själv. Men då krävs jägarexamen och övertagandet ska registreras hos polisen. Om någon annan köper vapnet måste den söka licens för vapnet.

Om mer än ett år gått beslagtar polisen vapnen, säger Mattias.

Dödsbon brukar prioritera att avsluta bankkonton, hyreskontrakt och försäkringar. Sedan går tiden efter elva månader kommer plötsligt ett brev från polisen att det är dags att besluta om vapnen. Då blir det väldigt bråttom.

I det läget kan man välja att ta vapnen till en jaktbutik för värdering och eventuell auktion, alternativt att butiken köper in vapnen och tar reservdelar. En annan möjlighet är att lämna in dem hos polisen för destruktion. Men om man misstänker att ett vapen kan vara värdefullt är det klokt att först få det värderat. Polisen destruerar nämligen alla vapen de får in från dödsbon och vapenamnestier, även om de skulle vara guldinfattade. Vapnen blir till järn.

Som vapenhandlare har Mattias Eriksson stött på några intressanta historiska vapen från dödsbon.

– Ett dödsbo ägde sju Mausrar dekorerade med hakkors. Den nyligen avlidne hade under andra världskriget smugit sig ombord på ett stillastående tyskt transittåg, kommit in i en tom kupé och stulit soldaternas vapen, som han snabbt kastade ut genom fönstret innan han själv hoppade av tåget. Vapnen var i nyskick. Men det fanns ingen licens på dem så de gick inte att sälja.

Det är vanligt att efterlevande blir besvikna över hur lite vapnen är värda. En Husqvarna var på sin tid det bästa som gick att få. I dag går den knappt att skänka bort.

Enligt Anders Wallström på jaktbutiken Walter Borg handlar det bland annat om en ökad miljömedvetenhet inom jakt och skytte. Gamla hagelbössor blir värdelösa i takt med att blyet försvinner. Walter

Borg säljer runt 1 500 vapen på auktion per år. Genomsnittsvärdet på ett begagnat vapen är 6 000 kronor. Många lämnar personligen in sina vapen för värdering. Men det går även bra att skicka in foton.

Finns det vapen som inte behöver anmälas till polisen?

Riktigt gamla vapen, från före 1876 – brytpunkten för svartkrutsvapen – behöver inte registreras. Det finns också arvingar som önskar hänga morfars gamla fina vapen på väggen.

– De som är licensfria är originalvapen tillverkade före 1890 som inte har enhetspatron. Exempelvis mynningsladdare och kammarladdade vapen, säger Anders Wallström på Walter Borg.

För minnesvapen krävs att vapnet har ett särskilt affektionsvärde. Man måste söka licens för vapnet och det måste pluggas igen så att det blir obrukbart.

– Det utförs hos vapenhandlare eller vapentekniker. För att ett vapen ska klassas som samlingsföremål krävs ett seriöst vapensamlarintresse

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren