Nya alternativ i tider av begränsningar

Under pandemin har åtta procent fler än tidigare valt att genomföra begravningsceremonin med urna istället för med kista. Det är hittills en fördubbling. Med begränsningen att enbart 20 personer får närvara vid begravningen kommer ökningen att fortsätta, förutspår Ulf Lernéus, förbundsdirektör på Sveriges auktoriserade begravningsbyråer.

– Om två år tror jag att mer än var fjärde begravning kommer att vara en akt med urna, säger han.

När ceremonin hålls med urnan sker kremeringen först. Ur ett etiskt perspektiv är det tilltalande att kroppen kan tas om hand så snart som möjligt.
I våras blev det en stor belastning på bårhusen i Stockholm.

– Därför är det så viktigt att anhöriga går till sin begravningsbyrå och väljer hur man vill ha ceremonin så att det inte drar ut på tiden, säger Jan-Olov Andersson, vd för SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Krematorierna står väl rustade inför en andra våg av pandemin.

– Det är viktigt att personal håller sig friska, precis som inom vården, klarar vi inte det får vi bekymmer.
Samma begränsning i antal begravningsgäster gäller utomhus som inomhus.

Emelie Viltell som är rådgivare på Hanséns och Lindhs begravningsbyrå i Kristianstad har ordnat ett par mycket vackra och stämningsfulla utomhusceremonier under pandemin.

– Det är fantastiskt att vi kan samordna utomhusbegravningar när anhöriga så önskar eller känner oro för smittspridning. Att välja akt med urna ger en ökad flexibilitet både i valet av tid och större möjligheter i valet av plats. Man kan också förflytta sig lättare om vädret kräver, vilket också kan ge trygghet, säger hon.
Tillsammans ser man ut platsen där begravningen ska genomföras, en plats som betytt något särskilt för den avlidne och ofta också för de anhöriga. Man lär känna de anhöriga mer än vid ett klassiskt kundrumsbesök tycker Emelie Viltell.

– På så sätt blir det ett mer personligt avsked. Sedan är det mycket praktiskt som ska lösas och fungera vid utomhusbegravningar.
Präster och församlingar i Svenska kyrkan är olika villiga att medverka vid begravningar utomhus.

– Några menar att de har en så fin lokal och att det är fler risker med att vara ute. Under rådande omständigheter har församlingar som tidigare varit negativt inställda blivit mer flexibla och villigare att tack ja när de får frågor om uteceremonier, säger Emelie Viltell.

Vädret är absolut en riskfaktor att ta med i planeringen. Senaste gången hade Emelie Viltell långkalsonger under representationskläderna. Det var ganska kallt och blåsigt vid havet, men stämningen var varm.

– Det enkla blir väldigt vackert, det var en liten skara, en solist och sedan sjöng vi psalmerna tillsammans. Prästen var fantastisk och sonen höll ett tal till sin döda mor som berörde alla. Det blev en mycket minnesvärd begravning.

Om en sandurna används vid spridning av askan i havet måste man ha med i beräkningen att den blir mjuk och snabbt löses upp av vatten.

– När det fanns risk för regn använde vi cellofan runt för att skydda urnan och det fungerade bra.

Under sommaren märktes en liten uppgång av större begravningar, men sedan svängde det totalt igen.

– Folk har avbokat minnesstunder, man väljer andra sätt. Vi har haft anhöriga som delat ut en påse med kakor till gästerna efter ceremonin. Alla får gå hem till sitt och äta, men det blir ändå till minne av de avlidna. Stående kaffe på kyrkogården har också varit ett alternativ. Då kan man samlas tryggt och ändå säga några ord.
I kyrkan fungerar det att hålla rekommenderade avstånd, men minnesstunden fyller inte sin funktion när man ska hålla flera meter emellan varandra menar Emelie Viltell.

– Ska vi ha minnesstund eller inte? Många efterlevande har vacklat och ofta tyckt olika. Om någon velat välja bort minnesstund så har det ofta blivit så.
Den som bestämmer sig för akt med urna kan skjuta fram ceremonin och hoppas att restriktionerna ska lätta. Ett år har man på sig för urnsättning enligt begravningslagen.

Text: Anna Fredriksson