”Jag höll själv i pappas begravning”

Första arbetet var i Möllevångens församling i Malmö.

– Jag blev boostad och väl omhändertagen med mycket värme och tillit. Det självförtroende som växte fram i mig då är nog en förutsättning för att jag fortfarande trivs så bra i yrket.

Han har alltid varit väldigt förtjust i att hålla just i begravningar. Då är prästrollen tydlig, alla vet vilka förväntningar som finns.

– Man är redan öppen och nära, så det blir äkta möten. De trevande och famlande sociala konstruktionerna är passerade. För att göra ett dåligt jobb vid en begravning får man anstränga sig.

Kent Wisti arbetar gärna med humor i griftetalet. Men det ska vara en annan slags humor än den vanliga och uppenbara.

– Jag brukar leka med föreställningarna om himmelriket eller om vad som händer på andra sidan. Kanske är himlen som en evig högsommardag med människor man älskar runt omkring sig och frysboxen är full av glass och radion står på och man hör att MFF gör åtta mål.

Den död som kommit honom själv närmast är pappans.

– När pappa dog var det jättefint. I närmare femton år hade han blivit räddad på mållinjen så många gånger, han hade lungcancer och brusten aorta och varje år var en bonus.

För ett och ett halv år sedan fick pappan något slags hjärtstopp. Familjen vakade på Ljungby lasarett. De hann prata med varandra och med pappan, som vaknade upp en stund.

–Sedan gick det bara några timmar och han var medvetslös. Vi höll honom i handen och klappade på honom och så tog det någon timme, det blev längre och längre mellan andetagen och så slutade han andas. Så skulle jag vilja dö. Det tog knappt ett dygn och det var ett fint och bra dygn.

Kent Wisti ville ta hand om begravningen för att hedra sin pappa.

– Det blev jättefint. När vi skulle ta avsked vid kistan hängde jag bara av mig alban och var en vanlig son. Sedan tog jag på den igen.

När Kent Wisti inte är satiriker eller präst målar han tavlor, skriver böcker och åker runt och föreläser.

– Jag är någon slags pessimistkonsult som pratar mycket och gärna om döden. Förgängligheten tycker jag är spännande, likaså det fåfänga sökandet efter något hållbart och beständigt. Döden är antingen romantiserad idag, som i en amerikansk film med mängder av rosor. Eller så ligger man ensam i en lägenhet i flera år och maskarna äter på en. Döden är ju livets motsats, det kan jag säga utan att värdera den. Och sorgen är en del av livet.

Kent Wisti

Ålder: 48

Bor: Lund

Familj: Fru och tre barn mellan fjorton och tjugo

Gör: Arbetar som stiftsadjunkt med mission i Lunds stift. Kallar sig för motgångsteolog. Författare, konstnär och satiriker.

Äter gärna: Libanesiska små-rätter, som meze

Text & Bild

Text: Maria Korpskog