Jag tror att jag har tänkt fel.

Under många, många år har jag trott på Dalai Lama när han säger att Meningen med livet är att vara lycklig. Jag har utgått ifrån hans ord och verkligen bemödat mig om att vara lycklig, vilket jag också känner att jag är.

Men. Det är något som fattas. För frågan vi måste ställa oss är självklart vad det är som gör att vi blir lyckliga? Det är ju rimligen inte alls samma sak för alla. När jag tog upp det med vännerna på en middag häromkvällen så fick jag inte den responsen jag hade önskat. Jag hade hoppats på en livlig diskussion där var och en, i tur och ordning, skulle berätta för oss andra vad hon eller han tyckte kändes värdefullt i livet och vad som gjorde att de kände sig lyckliga.

Dessvärre blev det bara ett samtal om pengar. Antingen hade folk mycket pengar och tyckte att det var fantastiskt. Eller så hade de inte tillräckligt och tyckte att det var hemskt. Ingen ville söka i sitt inre efter det här ”lilla”, som egentligen betyder något.

Och vad skulle det vara, då? Jag blir lycklig av att göra andra människor glada. Ta den här uteliggaren, till exempel. Jag har en runda när jag går min power walk. Under sommarhalvåret brukar en av stadens uteliggare sitta på en parkbänk och titta på folk. Jag började hälsa och prata lite med honom, typ ”vilket härligt väder det är idag”.

Ju fler gånger vi sågs, desto gladare blev han. Och ju gladare han såg ut, desto gladare kände jag mig. Inte för att jag vet, men jag gissar att det inte är så många som hälsar och pratar med människor som han.

Häromdagen var jag ute och gick igen. När jag passerade en busskur hörde jag plötsligt hur det bankade på glasrutan och jag vände mig om. Vem satt i busskuren och viftade med händerna och log mot mig, tror ni?

Så jag tycker att du ska fundera över vad du blir glad av att göra. Jag är helt säker på att ju mer vi gör av saker som vi blir glada av, desto lyckligare kommer vi att bli. Kan det bli bättre än så?

Åsa Scharin