En solig eftermiddag stöter jag plötsligt på två personer, som kommer att förgylla min dag men som också stannar kvar i mitt hjärta. Jag har sett dem förut. På mina promenader har jag stött på dem, hälsat och sagt några ord om vädret. Ni vet så där som man brukar göra.
När jag ser dem den här dagen är det länge sedan sist och jag praktiskt taget ramlar över dem på min väg ut ur en butik. Självklart stannar jag och frågar hur det är med dem och vi börjar för första gången prata med varandra ”på riktigt”. Kvinnan fullkomligt strålar och berättar deras historia för mig. Personen som är med henne är hennes son, som sedan sju år tillbaka sitter i rullstol på grund av en hjärnskada.
Kvinnan förklarar att hon varje dag går och hämtar honom på hemmet där han bor och så går de en promenad tillsammans. – Det är så skönt för honom att få se lite folk, eller hur, säger hon och vänder sig till sonen, som inte kan svara. Hon fortsätter med att säga att hon är så oerhört glad över att han, innan han blev sjuk vid 42-års ålder, hade gjort så mycket under sitt liv – rest och upplevt en massa saker.
Jag håller med henne. Ingen av oss vet ju något om framtiden, så det gäller verkligen att leva fullt ut så länge man kan. Innan vi skiljs åt säger denna fantastiska kvinna något som kommer att följa mig för resten av livet: – Jag ska berätta en sak för dig. Jag tror inte på Gud, men jag lovar dig, varje kväll tackar jag livet för att jag har det så bra. Tänk så många som inte har det så…
Jag kommer aldrig att glömma hennes ord.
Åsa Scharin