Smittor som dödar

Författaren Magnus Västerbro ville skildra hur människor förhåller sig när livet är som bräckligast och allt står på spel. Just så var det hösten 1710 när pesten spred sitt gift över Stockholm.

Några dagar efter midsommar anlände fartyget Stäkesund från Pernau i Baltikum till Stockholm. Ombord fanns flyktingar undan kriget på andra sidan Östersjön. De flydde också undan den smitta som börjat spridas i öst. Väl i hamn tvingas de uthärda karantän i 40 dagar. Men skeppets kapten vill annorlunda och lyckas ta sig förbi vakterna. Han sitter på en krog när han plötsligt känner sig illamående. Så faller han död ner på golvet. Pesten har nått Stockholm.
Det är upptakten till en smittvåg som under loppet av några månader ska skörda 22 000 liv, nära 40 procent av stadens befolkning.

Författaren och vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro har länge fascinerats av det som är farligt och skrämmande. Med sin dokumentära berättelse Pestens år, som gavs ut 2016, skildrar han vad som utspelades i Stockholm den kusliga hösten 1710.
– Det var utan överdrift ett av de allra värsta åren i Sveriges historia. Ett land plågat av krig och missväxt drabbas därtill av en pestepidemi, säger han.
Magnus Västerbro skildrar skräcken när pesten skördar sina offer, helt urskillningslöst. En del skriker oavbrutet i olidliga plågor innan det tar slut.
Tungt lastade pestvagnar skakar fram över kullerstensgatorna med pestoffrens huvuden och ben dinglande utanför. Likbärarnas rop ekar i gränderna: ”Har ni några fattiga lik?
De som saknar egna gravplatser dumpas i hastigt inrättade massgravar. Fattigkyrkogården på Ladugårdslandet blir så full av lik att jorden knappt täcker dem.
– Skildringar av pesten beskriver ofta kaos och upplösning, hur människor förvandlas till odjur. När jag läser ögonvittnesskildringarna från Stockholm märker jag att det inte stämmer. Människor är svaga och plågade, en del lever ut sin förtvivlan, men de härdar ut och de förblir mänskliga.
Många upprörs dock över att deras anhöriga inte tillåts en värdig begravning i vigd jord. Det kan gå så långt att de nattetid släpar sina döda till kyrkogården för att gräva ner dem i skydd av mörkret.
En del uppdrag är rent livsfarliga. Som en mörk skugga vandrar den åldrade men oförtröttlige pestdoktorn Herman Grim genom gränderna, från den ena sjukbädden till den andra. Samtidigt som den skrupelfria predikanten Peter Levijn erbjuder en värdig gravplats på Skeppsholmens kyrkogård åt dem som vill slippa se sina anhöriga hamna i en massgrav. Fyra karoliner per lik är ersättningen, som letar sig ner i hans egen ficka.

Vad gör de ansvariga? Det kungliga rådet och dåtidens expertmyndighet Collegium Medicum bollar frågan mellan sig, varningar tas inte på allvar, ”saken ska undersökas”. De vill gå försiktigt fram ”för annars drabbas befolkningen av panik” och tiden går.
Det kom att dröja mer än tre månader tills myndigheterna slutligen offentliggör att pesten drabbat staden.
– Om bara de styrande hade handlat tidigare och mer beslutsamt hade det nog varit möjligt att hejda pesten, det tar tid för den att få fäste, menar Magnus Västerbro.

Kan du se likheter och olikheter i vad som hände under pestens härjningar 1710 och covidepidemin?
– Pesten var naturligtvis brutalare och dödligare. Man visste inte heller något om vad som orsakade den. På 1700-talet behandlades människor olika, som när de välbeställda inklusive hovet gavs tillfälle att lämna staden innan det offentligt proklamerades att den drabbats av pest, säger Magnus Västerbro.
Han ser också likheter. Såväl under pesten som åtminstone covids första fas fanns befogad kritik mot att myndigheterna gjorde för lite och för sent. De restriktioner som infördes för att hindra smittspridning var likartade, liksom det faktum att en rad yrkesgrupper tvingades ta på sig klart riskabla uppgifter.
– Epidemier har under alla tider visat upp olikheterna i samhället och förstärkt dem, säger Magnus Västerbro.
Text: Lars Hugo

Omslagsbilden: I gångna tider sågs pestläkare iförda skyddsdräkt, med ansiktsmask vars ögonhål var täckta med mörkt glas för att stoppa den smittsamma blicken från en pestsjuk. Näbben fylldes med örter och kryddor som skulle filtrera den dåliga luften.

(Hela reportaget går att läsa i det tryckta magasinet)