Jordbegravning eller kremering

Med jordbegravning menas att kistan med den avlidne sänks ner i en grav. Kremation eller eldbegängelse som det ibland kallas, innebär att kistan med den avlidne bränns och askan gravsätts vid ett senare tillfälle.

Det är i första hand den avlidnes önskan som styr valet om jordbegravning eller kremering. Om ingen känd önskan finns är det de anhörigas beslut. Det kan vara svårt att ta ett sådant beslut som anhörig, därför är det bra om önskemål blir nedtecknade i t ex i Livsarkivet. 

Kremering är idag den vanligaste begängelseformen, under 2019 var 82% kremationsbegravningar. 
Oavsett om det är jord- eller kremationsbegravning behövs alltid en kista. 

Kremering

Kremering innebär att kroppen bränns till aska. Det är idag den vanligaste begängelseformen i Sverige. Efter kremeringen samlas askan ihop och hålls inlåst antingen på krematoriet eller på den kyrkogård där gravsättningen ska ske. Det är inte tillåtet att förvara aska av en avliden hemma.
Kremering ska ske senast en månad efter dödsfallet och gravsättningen av askan ska ske senast ett år efter kremationen.

Gravsättning av aska kan ske på flera olika sätt:

• I en urngrav med en gravsten
• I en anonym minneslund.
• I en askgravlund eller askgravplats som är ett mellanting mellan urngrav och minneslund.
• Aska kan också strös ut över vatten eller i naturen efter tillstånd från Länsstyrelsen

Begravningsceremonier efter kremation

Idag är det ingen skillnad mellan en begravningsceremoni med urna eller kista. Kistan eller urnan står framme vid altaret i kyrkan eller kapellet och begravningsceremonin genomförs enligt den ordning/tro som den avlidne har önskat: Kyrklig- eller borgerlig begravning.

Begravning med urna kan kallas för Akt med urna, Begravning med urna eller urnceremoni. 

En begravning utan ceremoni föregås regelmässigt av en kremation. De kallas i dagligt tal för direktkremation. Den avlidne förs direkt från vårdhemmet/sjukhuset till bisättningslokalen som ofta är i anslutning till kremationsanläggningen. Där görs den avlidne i ordning av begravningsbyråns personal och läggs i kista i väntan på kremering.

Före kremeringen

Före kremation krävs ett gravsättningsintyg/kremationsintyg från Skatteverket. Det intygar att kremering kan ske utan hinder. Ett hinder kan t. ex. vara om polisen misstänker eller vill utesluta brott genom en rättsmedicinsk undersökning.

Om läkaren på plats inte kan fastställa dödsorsaken så anmäls dödsfallet även till polisen. I de fallen blir det sedan polisen som ger tillstånd för gravsättning via Skatteverket.
I normala fall så utfärdar läkaren dödsbevis som skickas till Skatteverket som i sin tur utfärdar gravsättnings/kremationsintyg.
Begravningsbyrån hjälper till med dessa saker.

Så går kremering till

Vid kremering används särskilda kremationsugnar där temperaturen är uppemot 1000 grader. Kistan med kroppen förs in i ugnen och det tar drygt en timma innan kremationen är klar. Säkerhet och rutiner vid kremering är viktigt, t ex så följer en brandsäker ID bricka som med i processen så att askan inte ska förväxlas.

När kremeringen är klar så mals askan och finfördelas och skiljs från metaller.
Därefter läggs askan i en urna och förvaras inlåst i väntan på gravsättning.

Kremation historia

Genom årtusendena har seder och traditioner förordat antingen jordbegravning eller kremation. Men sedan Sverige blev kristnat blev jordbegravning det som kyrkan förordade.
 

Kremering eller eldbegängelse började sakta vinna fäste i slutet av 1800-talet och 1887 genomfördes den första kremationen i Sverige.
Kyrkan var dock stor motståndare och fortfarande i mitten av 1900-talet var jordbegravningen den vanligaste begängelseformen.

Likbrännaföreningar eller Eldbegängelseföreningar bildades på ideell bas vid förra sekelskiftet. De byggde egna krematorier men hade svårt att få fäste för sina idéer bland allmogen, kremering var en idé för borgarklassen.
1930 byggde Svenska kyrkan den första kremationsanläggningen i egen regi och relationen mellan eldbegängelseföreningarna i landet och Svenska kyrkan utvecklades och därefter kom kremering sakta att vinna fäste. Men kremering var ett känsligt ämne långt in på 1900-talet och det kom att ta ända till 1961 innan anhöriga fick fatta beslut om kremation som begängelseform, före dess krävdes ett skriftligt godkännande från den avlidne.

Idag väljer 83% kremering istället för jordbegravning. Men sederna i länder runt om oss är olika, i Norge och Finland dominerar jordbegravningar.

Kremering idag

Ansvaret för krematorierna har Svenska kyrkan som är huvudman för begravningsverksamheten. I Stockholm och Tranås det dock kommunerna som är huvudman och driver krematorierna.
Det finns 66 krematorier i Sverige. Fördelningen av krematorier är ojämn över landet och i vissa regioner så medför det långa transporter av avlidna till krematorierna.

Kremering och miljö

Krematorier har höga miljökrav gällande rökgaser och det genomförs regelbundna mätningar. Det är Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) som organiserar och övervakar kremationsanläggningarna.

2016 infördes metallåtervinning vid kremationer. Efter kremering kvarstår drygt 3 kg metall från kistans beslag och proteser. Sverige var ett av de sista länderna i Europa som införde detta då det var förbjudet enligt svensk begravningslag. Men 2016 så ändrades alltså detta och överskottet av metallåtervinningen går till Allmänna arvsfonden. Det handlar om stora belopp, bara 2019 fick Allmänna Arvsfonden 113 Mkr från metallåtervinningen.

Idag används gas eller olja för att förvärma kremationugnen. Ett mål är att redan 2023 övergå till fossilfri drift.

Det finns ingen riktig utredning vilken typ av begängelseform som påverkar miljön minst, jordbegravning eller kremation. Men den allmänna uppfattningen är att kremering idag är en miljövänlig metod.

Det har förekommit försök med olika typer av pappkistor för att få ner kostnaderna, men dessa ger inte tillräckligt hög temperatur och kräver då mer energi vid förbränningen.  

Jordbegavning

Den svenska traditionen med jordbegravning, eller jordfästning som det också kallas, är i sin nuvarande form från år 1686. Från 800-talet då Sverige blev kristnat var jordbegravning den enda formen av gravsättning och den kom att dominera långt in på 1900-talet. 

Allt färre väljer numer jordbegravning, en majoritet väljer kremering men för många är ändå jordbegravning med kista det enda alternativet, ibland av religiösa skäl t. ex. för muslimer. 

Enkelt uttryckt innebär jordbegravning att kistan med den avlidne sänks ner i jorden. Djupet på graven varierar men över kistan ska det finnas plats för minst en meters återfyllning av jord. 

Jordbegravning enligt svensk tradition (Svenska kyrkans ordning)

Efter ceremonin i kyrkan bärs kistan ut till gravplatsen av bärare som kan vara anhöriga eller ett bärarlag som begravningsbyrån ordnar. 

Begravningssällskapet med präst följer med ut till graven. Bärarna sänker ned kistan i graven med hjälp av band runt kistan.  Därefter sker själva avskedet, dvs då alla gäster går fram till graven där man kan buga, säga några ord och lägga ner en blomma på kistan. 

Därefter avslutas begravningsceremonin som ofta följs av en minnesstund.
Anhöriga kan vara med vid återfyllningen av graven om så önskas.