Är du lycklig utan att veta om det?

Jag sitter på en middag med goda vänner. Maten är fantastisk, vännerna glada och vinet flödar. Livet kan helt enkelt inte bli bättre tänker jag och känner mig oerhört tacksam. Plötsligt vänder sig min bordskavaljer Pelle mot mig och säger bedrövat: – Vet du, jag känner mig aldrig lycklig. Och jag blir så trött på att höra alla tjata om hur viktigt det är att vara lycklig för att man ska kunna må bra. Varför måste det vara så? Han skakar sorgset på huvudet.

Det här låter ju intressant och jag ber honom utveckla sitt resonemang. Pelle förklarar: – Jag tränar jättemycket och tänker alltid på vad jag äter. Det måste väl betyda att jag ”mår bra”? Räcker det inte med det? ”Lycka” – jag vet inte ens vad det innebär! Han slår uppgivet ut med händerna.

I ärlighetens namn har jag aldrig tidigare hört någon föra ett sådant här resonemang. Den naturliga frågan är givetvis varför Pelle inte känner sig lycklig? – Allt handlar bara om pengar, pengar och pengar, konstaterar han. När jag får en ny kund så tänker jag på hur mycket jag kommer att tjäna på den affären. När vi köpte sommarhus i skärgården räknade vi bara på hur mycket pengar vi skulle kunna tjäna när vi sedan sålde huset.

Nu har han kommit upp i varv och jag låter honom fortsätta: – Ja, och när vi hade sålt det så köpte vi en lägenhet i Göteborg, men den hade vi inte så länge. Och nu vill min fru att vi ska köpa en lägenhet på Solkusten. Det är bara en massa jobb med allting, avslutar Pelle med en suck.

Jag blir nästan deprimerad bara av att lyssna på honom och känner stor förståelse för att den här mannen inte är lycklig. Jag är samtidigt glad över att han väljer att berätta det här för mig. Det måste väl ändå vara något slags rop på hjälp, tänker jag, och bestämmer mig för att inte släppa tråden i första taget.

Att Pelle tränar mycket är något som alla i vänkretsen känner till. Han är extremt tävlingsinriktad och avskyr att förlora. På det sättet är han och jag så olika som man bara kan vara. Vi pratar lite om träningen och Pelle berättar att han alltid tränar vid 10-tiden på morgonen för att sedan äta lunch och jobba på eftermiddagen. I princip varje dag.

Jag frågar om han kanske har tänkt på att han borde känna sig tacksam för att han har den möjligheten. Pelle skakar oförstående på huvudet. Det är ju möjligt, fortsätter jag, att det faktiskt skulle räcka ganska långt för att känna glädje över sitt liv – tacksamhet, alltså. Över det man faktiskt har. Det kanske till och med är så, Pelle, fortsätter jag obarmhärtigt, att du rentav är lycklig utan att du vet om det? Och i så fall skulle jag rekommendera dig att börja uppskatta det du har innan du i värsta fall en dag inte har det längre, avslutar jag mitt förmaningstal.

Pelle har aldrig ens tänkt tanken…

Åsa Scharin