Begravningsentreprenörens dagbok, del 1.

Ur dagboken den 10 mars 2010:

Även om jag är uppväxt i branschen med först en morfar och sedan en mamma som drivit företaget, var jag ur alla perspektiv en total gröngöling när jag bestämde mig för att prova på yrket på riktigt.

Sedan tonåren hade jag sett mamma kämpa med jourtelefonen alla möjliga och omöjliga tider på dygnet. Hämtningar av avlidna mitt i natten, alltid på högtider mitt i släktmiddagen. Jag har ett foto sparat någonstans av mamma och mormor, inlåsta på toaletten en nyårsafton, när de försöker hitta en någorlunda tyst plats att ta emot ett samtal om ett nytt dödsfall med en chockad familj på tråden.

Trots detta kunde jag aldrig förbereda mig på vad det innebar att verkligen arbeta på en begravningsbyrå. Att dagligen möta döden och avlidna människor, familjer i sorg och berättelser som går rakt in i hjärtat.
Jag var inte beredd på hur arbetet skulle suga kraft och totalt dränera mig vissa dagar. Jag var heller inte beredd på att få ett sådant ansvar och förtroende som det innebär att få ta hand om den som någon älskar mest. Att få lov att ta vid där familjerna själva inte kunde. Det blir en ömsesidig nakenhet och sårbarhet. Att sitta mitt emot avskalade känsloyttringar. Det förändrar en. Det förändrade mig, kanske på gott och ont.

Begreppet lyckligt ovetande slår mig ibland när jag ser mig omkring och lyssnar på vad folk pratar om. Vad som bekymrar dem och upptar deras tid och tankar. Kärlekstrassel, arbetssituationen, att vardagen inte räcker till som den borde för både familjeliv och gymmet. Att dagis börjat servera popcorn istället för glass på barnkalasen.

Bussen hem från stadens fest passerar patologen i Lund. Det är en diskret liten garageport som man aldrig hade noterat att den fanns om man inte visste om den. Några minuter innan midnatt är ljudvolymen på bussen ganska hög. En massa glada människor. Unga och gamla. Lite småfulla. En del mer än andra.
Jag kan inte hindra mig själv från att titta mot den lilla garageporten när vi åker förbi. Den som ingen annan ser. Jag tänker på alla de hundratals människor jag har hämtat därifrån. Bäddat ner i sina kistor, klätt och kammat. Tagit ”hem dem” igen, bort från de hårda stålbritsarna.

Jag tänker också på alla de familjer som nu ikväll, just när andra har så trevligt, mister någon och denne någon hämtas från sin bostad och förs hit. Det är en konstig kunskap man besitter och jag kan i de stunderna ibland känna mig ensammast i världen. Så varför känner jag mig ensam? I skrivande stund står markören bara och blinkar.

Catharina Lindell

På bilden morfar Börje Andersson och Catharina Lindell.

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.