Begravningsentreprenörens dagbok, del 3

Ur dagboken den 18 maj 2011:

Vad är det värsta du har sett? En fråga så uttjatad så hela mitt väsen suckar högt.

Förra helgen var jag på en korridorsfest. Det sägs inte rakt ut, men jag kan känna vibbarna av hur mina jämngamla bekanta ser på mig som lite udda. De fascineras av hur man frivilligt kan arbeta på en begravningsbyrå. I takt med att drinkarna flödar kommer också de nyfikna frågorna.

-Men ni lägger väl inte folk i kistor och sminkar och så va? Det gör väl typ sjukhuspersonalen?

Jag får bita mig i läppen för att inte svara något dumt.

-Jo det gör vi faktiskt. Det är en jätteviktig del av vårt jobb. Och väldigt fint. Att ta hand om den döde, klä och pyssla om. Sjukhuset kör bara ner personen till bårhuset, där hämtar vi på begravningsbyrån sedan den avlidne. Men det är lika mycket en utmaning att möta människor i sorg. Och otroligt spännande att få lyssna på alla levnadsberättelser!

Jag brukar försöka  leda in de efterlevande att tänka till i en ny dimension. Locka till filosofisk diskussion som till exempel För vem har man egentligen begravningen? Den döde eller de anhöriga? Eller Behöver man ens ha en begravning, vad är egentligen en begravning? Men frågorna brukar nästan alltid att återgå till den döda kroppen och hanterandet av denna.

Det är inte tjejens fel på festen som ställer – vad jag ibland tycker är – tröttsamma frågor. Det är ingens fel. Vi har bara ingen naturlig kontakt med avlidna i dagens samhälle. Med betoning på dagens, för det var inte alltför många generationer sedan man lät de gamla både åldras och dö i hemmet, för att sedan ha ett gemensamt avsked tillsammans med familj och hela grannskapet. I många andra kulturer är detta fortfarande kutym. Gemensamma ritualer och kärlekshandlingar som sker mer öppet. Jag lägger inga värderingar i någotdera, men det är ett spännande faktum att synsätten skiljer sig åt så kolossalt.

I min yrkesroll blir konsekvenserna att ritualerna inte är lika kända och synliga i samhället. Därav den skräckblandade förtjusningen från till exempel tjejen på festen. Men oavsett om ritualen är synlig eller osynlig så är det – och kommer alltid att förbli – en medmänsklig kärlekshandling.
 

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.