Vi går väl alla och funderar ibland på vad som kommer att hända efter att vi har tagit vårt sista andetag. Jag och min pappa hade ofta livliga diskussioner om detta och vi hade helt olika tankar. Min pappa var övertygad om att det skulle vara helt över. ”När man är nergrävd så är det slut. Då blir det svart”, konstaterade han bistert.
Jag blev alltid så frustrerad när han sa så, eftersom jag så innerligt vill att det ska fortsätta på något sätt. Vid ett tillfälle skrek jag åt honom: ”Varför säger du alltid så? Det är ju min trygghet att tänka att det inte tar slut”. Pappa tittade på mig några sekunder och svarade sedan: ”Och det är min trygghet att veta att det gör det”.
Den kommentaren fick ju tyst på mig, måste jag erkänna. För det är väl så det är med det mesta – vi tror och tänker olika utifrån vad som känns bäst för oss själva. Men nu blir det intressant, för jag läste nyligen om en svensk läkare som har intervjuat människor som man har lyckats återuppliva efter att de faktiskt varit döda.
I studien som Hans Zingmark genomförde år 2016 träffade han under ett år 30 patienter som hade överlevt ett hjärtstopp med bevarat intellekt. Fem av dem kunde berätta om fantastiska upplevelser de haft när de varit döda. De upplevde sig vara bortom tid och rum och utanför sin kropp. För samtliga innebar detta en förändrad livsåskådning där döden för dem nu sågs som en passage in i något som fortsätter.
Till dig pappa, uppe i din himmel: jag visste väl att det var jag som hade rätt..:)
Åsa Scharin