Döden – ett ämne i tiden

På halvterminskursen Dödens idéhistoria är det fritt fram att diskutera knepiga existentiella frågor, livet och döden. Sedan starten 2019 har ovanligt många sökt kursen vid Stockholms universitet.

Döden finns överallt. Våra känslor inför den har pendlat mellan hopp, fruktan och förnekelse. Våra förhoppningar på livet efter detta har format vårt sätt att leva.

Så högtidligt inleds kursbeskrivningen till Dödens idéhistoria vid Stockholms universitet. Även om döden är något vi alltid bär med oss kan den samtidigt kännas tabubelagd och rädslan kan göra att vi helst inte pratar om den.

Men riktigt så vill inte universitetslektorn i idéhistoria Martin Wiklund se det.

– Döden är ett ämne i tiden, säger han.

I sin forskning har Martin Wiklund tagit upp hur Ingmar Bergman behandlat temat döden i sina filmer. Som ansvarig för Dödens idéhistoria kan han nöjt konstatera att kursen sedan starten 2019 fått ovanligt många sökande för att vara en fristående kurs.

Ett genomgående kurstema är hur människors relation till döden förändrats under historiens gång, från antiken till våra dagar.

– För många studenter är just detta en aha-upplevelse. Med ett historiskt perspektiv blir den syn vi har på döden idag tydligare, vilket gör det lättare att reflektera över den, säger Martin Wiklund.

Andra teman är anatomin och värdet av den döda kroppen, djurens död och det dödliga hot som den radioaktiva strålningen utgör. 

På litteraturlistan finns 25 texter om allt från romarnas vurm för rituella självmord till frågan om jaktens berättigande. Där saknas inte rent makabra inslag: en novell av Robert Louis Stevenson beskriver med kuslig skärpa den handel med döda kroppar som blev följden av läkarnas behov av ”likmaterial” för undervisning under den sena 1800-talet.

Ett slående exempel på hur synsätt förändras är de offentliga avrättningarna, en form av folknöje även under epoker vi uppfattar som upplysta. Den annars så rediga Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, berättar i den dagbok hon skrev mellan 1793 och 1839 att hon ogärna ville gå miste om att få bevittna en avrättning. De ansågs nyttiga och moraliskt upplyftande: hela skolklasser kunde skickas till en galgbacke för att ta varning.

Även offentliga medicinska dissektioner – då man skär upp och granskar en människokropp – lockade en trogen publik. En vanlig folklig uppfattning var annars att kroppen ska bevaras hel efter döden, varför en dissektion av många betraktades som ett fasansfullt våld. För det synsättet spelade inte bara religiösa föreställningar in utan också magiska: kroppen måste hållas ihop för att inte gå igen. Till motviljan mot dissektioner bidrog säkert även en djupt rotad skepsis mot läkarskrået.

Gradvis har döden mer blivit en angelägenhet för läkare än för präster. Förgänglighet och död har blivit delar i en medicinsk ordning där skiljelinjen mellan den levande och den döda kroppen är absolut.

I takt med att allt färre tror på uppståndelse och ett evigt liv har också föreställningen om kroppens värde i ett vidare sammanhang förlorat i betydelse.Martin Wiklund kan avläsa ett ökat intresse för frågor om livet och döden under de senaste åren.

– Jag tror det är en följd av att de politiska ideologierna och framstegstron inte har samma kraft som tidigare: om du inte längre engageras i ett större framtidsprojekt blir frågan om din egen död viktigare. Den pågående pandemin väcker naturligtvis också tankar kring sjukdom och död.

Trenden visar sig i en strid ström av litteratur om livsåskådning och levnadskonst. Bland alla titlar sticker en ut i mängden: filosofen Martin Hägglunds Vårt enda liv, som fått ett makalöst genomslag. Där avvisar han religiösa föreställningar om ett evigt liv och pläderar för en sekulär tro där vi engagerar oss fullt ut i det som är världsligt och förgängligt.

Den tyske sociologen Harald Welzer har liknande tankegångar i den bok han skrivit efter att ha drabbats av en hjärtinfarkt som sånär tog hans liv. Hans omedelbara insikt av den upplevelsen var att ”det finns ett liv före döden, och bara där”. Den ledde honom vidare till tanken att man bör skriva en dödsruna över sig själv – och göra det i god tid medan man fortfarande har livet framför sig.

Welzer menar att om du sätter dig ner och försöker summera ditt liv blir du klar över att det en gång kommer att ta slut. Och det ger dig anledning att fundera över hur du egentligen vill ha levt.

Text: Lars Hugo