”Döden vågar inte ta mig inför publik”

Att släppa taget – som vi tvingas göra många gånger under livet och för gott den dag vi dör – är bland det svåraste som finns, konstaterar skådespelaren Krister Henriksson. Men han har blivit bättre på det med åren. Att acceptera maktlöshet.

Anledningen till att Krister Henriksson blev skådespelare kan ha ”med en omedveten dödsskräck” att göra. Som ung var han rädd för både döden och mörkret. Men när han står på scen känner han att döden inte kommer åt honom.

– Han känner inte igen mig eftersom jag spelar en roll. Och framför allt vågar han inte ta mig när det sitter så mycket publik i salongen. Jag tror döden är ganska skygg.

Det är därför många människor avlider när de blir lämnade ensamma en stund, filosoferar Krister Henriksson.

Tre tjutande ambulansbilar hinner fara förbi uteserveringen under vårt samtal, på väg till eller från det närliggande Södersjukhuset. Ljudmattan känns passande som inramning.

Det händer att Krister Henriksson läser dödsannonser och inser att de avlidna är födda samma år som han själv – 1946.

– Jag är förvånad över att jag på något sätt inte riktigt tar in det. Det känns som att döden inte angår mig.

Han känner sig fortfarande ganska ung – repeterar, filmar, har olika projekt på gång .

– Jag är aktiv och känner inte att det är dags för ett avslut.

Som skådespelare är kroppen ett viktigt instrument att underhålla och han yogar, kan stå på huvudet utan problem, gå ner i brygga. 

För fyra år sedan spelade han monologen Doktor Glas i London, långköraren som han turnerat med från och till sedan premiären 2006. Under den månadslånga spelperioden blev hans redan krassliga mamma hastigt mycket sämre. Hon avled medan han satt fast i London.

– Hon väntade tills mina syskon kom till sjukhuset. Och precis när de kom innanför dörren, då släppte hon taget. Jag tror att man kan hänga sig kvar, därför att man vill ge sina anhöriga en chans att säga hej då.

Båda Krister Henrikssons föräldrar dog i en ganska ansenlig ålder, det var inte ett problem för dem själva att de skulle dö och blev det därför inte för honom.

– Jag är uppvuxen på landet och där lär man sig att böja sitt huvud för naturens gång.

Tidigare har han känt skuld, som han menar att vi alltid gör när våra föräldrar avlider.

– Skuld över att man var vresig i telefon, att man inte spenderade tillräckligt mycket tid med dem. Hur mycket man än gör finns det alltid något som man inte har gjort. Det tror jag är en läkningsprocess som man måste gå igenom efteråt.

Tragiska händelser i livet ser han inte som sorger utan som prövningar.

– Sorg, säger han med tyngd i ordet och gör sedan en paus, är så passivt för mig. Sorg är när man inser att man inte kan lösa situationen.

Det man är maktlös inför och inte kan förändra, det får man lämna.

– Och det är det svåraste i livet – att släppa taget.

Han tror dock han har blivit bättre med åren på att gå vidare.

– Egentligen handlar hela mitt yrke om detta, att inte försöka styra en kväll eller gräma sig efteråt över dåliga föreställningar.

Krister Henriksson ser döden som ”en drömlös, lång sömn”, han räds den inte längre. Däremot kan han vara orolig inför själva döendet, att behöva uppleva smärtor. Dödshjälpsdebatten intresserar honom. Den etiska fråga han tycker är svårast hänger ihop med samhällets syn på äldre – att det är lätt som gammal att känna sig överflödig, att man tar upp plats.

– Och som äldrevården ser ut är det ju väldigt lätt att tänka att de äldre känner att de är till last. Så om man skulle erbjuda dödshjälp till äldre tror jag det är många som skulle säga ja tack, utan att egentligen vilja dö. Jag skulle överväga det på allvar själv, tror jag, om jag hamnade i den situationen.

Text: Birgitta Haglund
Foto: Beatrice Lundborg/ DN/TT