”I Kinna är jag alltid Gunnars mamma”

För Jenny Wulf är livet indelat i ett före och ett efter bussolyckan utanför Sveg 2017. Hennes son Gunnar var en av de ungdomar som miste livet på väg till skidorten med sin skolklass.

Kvällen för avresan till Härjedalen var 14-årige Gunnar hemma hos mamma Jenny. Han gick i en idrottsklass i Ängskolan i Marks kommun och såg fram emot den efterlängtade skidresan med klasskompisarna. De skulle färdas i buss genom natten till skidorten Klövsjö. Klockan 22 vinkade Jenny av Gunnar. Föga anade hon då att det var sista gången hon såg honom.

– Nu efterhand tänker jag på hur kramig han var innan vi skildes åt, han ville vara supernära och sitta i mitt knä. Sedan sa han att det kändes så himla långt bort… det kom lite oväntat, eftersom han var resvan, säger Jenny.

Klockan 07 morgonen den 2 april vaknade hon med magont. Kastade ett öga på mobilen och såg en pushnotis om att en buss vält i Härjedalen. Plötsligt var hon klarvaken. Inte kunde det väl vara den bussen?

– Jag skickade sms och ringde Gunnar, men fick inget svar. Men jag fick tag i hans lärare och frågade om Gunnar var där. Hon svarade att hon inte visste. Sedan började föräldrar febrilt ringa varandra för att kolla om någon kunde ge besked. Jag ringde polis, sjukhus, men ingen visste något.

Samma morgon tog Jenny flyget till Stockholm där hon möttes av äldste sonen Karl, sin mamma och syster. Alla var i chock. Jenny, sällskapet och flygbolaget fortsatte att ringa och leta efter Gunnar. Oron och ovissheten sköljde över Jenny och hon pendlade mellan hopp och förtvivlan. Så fick hon veta att han kanske fanns på lasarettet i Östersund och familjen bokade snabbt ett flyg dit.

Jenny drar efter andan innan hon fortsätter. På radio hade meddelats att de föräldrar vars barn dött hade blivit underrättade. Och eftersom ingen hade sökt henne utgick hon ifrån att hennes son levde.

– Men på flygplatsen möttes vi av polis som tog oss avsides till ett rum. Polismannen Daniel sa att Gunnar inte hörde till de överlevande. Vi förstod inte vad han sa, han fick säga det flera gånger.

Jenny tystnar. Har svårt att finna orden trots att hon många gånger har berättat och skrivit om det allra värsta i sin blogg En död pojkes mamma.

– Känslan att få ett sådant besked går inte att beskriva. De första sekunderna fattade jag inte vad han menade. Sedan var det som att jag föll handlöst, en väldigt märklig vanmaktskänsla. Det är en omöjlig tanke att mista sitt barn. Jag bara skrek rakt ut, reaktionen gick inte att stoppa, säger hon.

Hon ville se Gunnar, men redan dagen efter olyckan skickades han och de två andra som omkommit till Göteborg för obduktion. Obducenten berättade att döden varit ögonblicklig, vilket mitt i all sorg och kaos var en tröst för Jenny, Karl och exmaken Henrik, Gunnars pappa, som anslutit i Östersund.

Tillbaka i Kinna fick Jenny en kontaktperson på socialtjänsten och en psykologkontakt. Kommunen mobiliserade för att snarast försöka erbjuda de drabbade stöd och visa deltagande. Men det riktiga stödet fick Jenny av nära och kära som kom och knackade på, frågade hur de kunde hjälpa, lagade mat och bara fanns där.

– Den inre cirkeln av vänner och familj ryggade inte för sorgen, men detta var ju samtidigt en angelägenhet för hela kommunen. Så många döda och skadade efter en skolresa, som skulle ha varit årets höjdpunkt och som slutade i tragedi. Kommunen var i förstämning.

Vid en samling för de drabbade höll en lärare tal och Jenny träffade där föräldrarna till de andra barnen som dött. Av en slump hamnade de tre familjerna vid samma bord, medan läraren talade om sin egen vånda och hur skönt det var att barnen kommit hem.

– Det var som en hån, ogenomtänkt och väldigt svårt för oss vars barn dött. Vi klarade inte att vara kvar i skolan, men en tid efteråt samlades vi och sedan dess har vi haft kontakt. Det är ju bara vi som förstår vidden av vad vi har gått igenom.

Det är till viss hjälp att fler drabbats i samma olycka, att hon inte är ensam med sin bottenlösa sorg. Men just det faktum att hela bygden visste vad som hänt gjorde att en del inte vågade hälsa eller räddhågset vek undan med blicken. På en liten ort blir det lätt ryktesspridning. Plötsligt var Jenny som besmittad.

– Det har känts fruktansvärt. Det är en stor sorg att mista ett barn och att utöver det behöva uppleva att vissa undviker kontakt gör det än mer smärtsamt. Det blir som en dubbelbestraffning. Det smärtade också att varken skolan eller idrottsföreningen tog kontakt. Jag kände mig väldigt ensam och utsatt.

Begravningen ett par veckor efter olyckan blev fin och stämningsfull. Kyrkan var knökfull och Jenny beskriver känslan som en stor varm famn mitt i sorgen.

– Den blev en hyllning av Gunnar. Han var väldigt omtyckt och en glad och lite tokig spjuver med stor integritet. Han var orädd och framåt, duktig i skolan och ett fotbollslöfte. Såklart är det jobbigt att se hans klasskamrater som nu håller på att bli vuxna. Även om jag också är tacksam och glad för deras skull.

Händelsen etsade sig fast så pass att Jenny upplevde det svårt att vara kvar. Hon flyttade till Stockholm, men återvände efter en tid till Kinna.

– Precis när det hade hänt kunde jag inte ta in andra. Men när jag kom tillbaka märktes det tydligt att olyckan lämnat spår. Många fina manifestationer har genomförts och Gunnars pappa, bror och jag skapade en minnesfond och delar ut ”Gunnars pris” till ungdomar för deras kämpa-anda. Olyckan har påverkat så många människor på så många nivåer. Syskons kompisar, släkt och vänners vänner. Och många av ungdomarna som var med på bussen lever med olika men, både fysiska och psykiska.

I dag har Jenny valt att börja om i Göteborg. Hon bloggar och föreläser om sorg och hur man tar sig ur kris. Hur vi kan bemöta och stötta. Exempelvis menar hon att familjer ser annorlunda ut i dag, det är bonusföräldrar och syskon som delar sorgen och kanske behöver begravningsentreprenörerna ha detta i åtanke när de möter dessa familjer.

– Att bo i Kinna var som att pilla på en sårskorpa. Där är jag alltid Gunnars mamma. Samtidigt är det också lite skönt att alla vet. Jag behöver inte förklara mig.

Text & Bild

MARIA ZAITZEWSKY RUNDGREN
ANDREAS HILLERGREN/AFTONBLADET