Sverige, det är dags för en attitydförändring!

I dagens Sverige möter vi en utmaning som vi inte längre kan blunda för. Tiden mellan dödsfall och begravning/gravsättning/kremation är enligt lag en månad, och snittet ligger nu på 25,4 dagar – en siffra som bara ökar. I våra nordiska grannländer tar det runt 10 dagar. Varför har vi inte lyckats prioritera begravningar som våra grannar?

Begravningsbyråer vittnar om hur anhöriga jonglerar sina kalendrar under besöket på begravningsbyrån, där minisemestrar, dagisavslutningar och födelsekalas konkurrerar med begravningen. Resultatet blir att mormor får ligga på bårhuset tills det finns en lucka i kalendern. Det finns brist på tider och lokaler för ceremonier, särskilt då de flesta vill ha begravningen på en fredag. Krematorierna får avisering om en kremation två veckor i förväg, men ändå uppstår köer på grund av det höga trycket, eller dålig planering.

Kroppen ligger i kyl på bårhuset tills de anhöriga kontaktar en begravningsbyrå – det kan ibland kan ta upp till en vecka när det egentligen borde ta högst tre dagar. Förruttnelsen börjar snabbt, även i en kyl.

Vi ser en kedja av problem som leder till den situation vi befinner oss i idag. Hur skulle du själv vilja bli behandlad? Vill du ligga i en kyl i flera veckor innan du blir omhändertagen, klädd och nedbäddad i en kista?

Först och främst behöver vi en attitydförändring, och den börjar med de anhöriga. De måste kontakta begravningsbyrån inom tre dagar och sluta matcha sina kalendrar. Begravningsbyrån gör sitt bästa för att kistlägga den avlidne så snabbt som möjligt. Det handlar om etik och moral mot den döde. Det som också behöver förbättras är också tillgängligheten hos Svenska Kyrkan med fler begravningstider.

Vi är ett land som är duktigt på att följa lagar, men begravningslagen verkar vi inte bry oss om. Är det inte en skam att kroppar i Stockholm tvångsbalsameras efter tio dagar eftersom anhöriga är för sena med att komma till begravningsbyrån? Är det inte en skam att miljön försämras av överfulla kylar på bårhusen? Är det oviktigt med arbetsmiljön för bårhuspersonalen? Ska vi år efter år tolerera att skattepengar går till utbyggnad av bårhuskapaciteten när problemen ligger någon annanstans?

Kanske är lösningen att dödsboet får betala för tiden på bårhuset, att det ska kosta att inte prioritera ett värdigt avslut för den avlidne. Det är dags att göra förändringar och sätta värdighet och respekt för den avlidne i fokus. Tiden är inne att omvärdera och förbättra vårt synsätt på begravningar i Sverige.

Ulf Lernéus
Förbundsdirektör
Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer